Emelies reaktion av graviditeten!

Den 9 Juli 2014 tog jag ett graviditetstest utan min makes vetskap, då jag misstänkte att jag eventuellt kunde vara gravid. Jag trodde inte att jag var gravid, utan valde mer att ta ett test då inte mensen ville komma. Som vissa av er vet så har jag PCO och detta har tidigare lett till utebliven mens för mig och var lite bekymrad att mina symtomet av PCO hade börjat förvärrats igen.

Jag hade bland annat menssmärtor i flera dagar, utebliven mens och reagerade mer på lukter än normalt. Jag valde att filma hela händelsen och detta är filmen (varning för känsliga tittare): LÄNK

Livet blir aldrig mer detsamma!

I juni månad berättade en nära vän till mig att hon var gravid i 8 veckan. Givetvis var jag glad för deras skull(!) men jag kunde inte undgå att själv tänka och bli ledsen över att jag själv inte var gravid/ hade ett barn. Den kvällen grät jag i duschen.

Vad jag inte visste då, utan som jag fick reda på cirka en månad senare, var att även JAG varit gravid under detta tillfälle! Efter 6 rundor av att ha tagit infertilitetsmedicinen Pergotime var jag nu gravid.

Jag valde att filma Davids reaktion när jag berättade den stora nyheten för honom:

Videon

Meddelandet som David läste på filmen:

Två sträck som för evigt kommer att förändra våra liv.

Ultraljud i vecka 8.

(Om cirka 19 veckor så får vi äntligen träffas öga mot öga lilla bebben! Vi är överlyckliga och nervösa!)

VDR-sången

Gjorde denna superhjältedräkt till primär för några månader sedan. Välj Det Rätta= ger lycka!

Tankar inför valet.

Varför stå för ett demokratiskt samhälle men samtidigt trycka ner andra människors åsikter?

Jag kallar mig inte för Sverigedemokrat. Jag stödjer inte rasism. Människor har i mina ögon samma värde. Jag skulle vara livrädd om Sverigedemokraterna fick besitta mer av makten i Sverige än vad de gör idag. Jag blir dock upprörd över hur individer i vårt samhälle trycker ner andra människors rätt till att ha en åsikt.

Jag tänker på det tillfället där sverigedemokraterna skulle tala offentligt och en skola tog ut elever för att överrösta dem. För det första: Låt partiet få tala. För det andra: Det är inte OK att manipulera elever, som bör få en neutral bild av alla partier då de är i skolan, att ställa sig ute på skolgården och lära dem att inte respektera andras åsikter.

Jag tänker på alla mina vänner och bekanta på sociala medier som skriver statusuppdateringar om, hur individer som tänkt lägga sin röst på Sverigedemokraterna, bör tänka om och tänka vettigt/rätt.

Jag tänker på hur media, SVT- som ska vara politiskt neutrala, ställer ut informationsstationer runt om på stan för att kortfattat informera om de olika partierna, men att även där trycka ner sverigedemokraternas åsikter.

Man behöver inte hålla med andra i deras åsikter. Man kan föra debatter och diskussioner om hur och varför man tänker rösta som man tänker. Jag anser dock inte att man har rätt att försöka trycka ner andras åsikter för att övertala dem att rösta annorlunda. Alla har en baktanke med varför de röstar som de gör.

Men man behöver visa respekt för att förvänta sig få respekt tillbaka för sina egna åsikter. Hur ska ett samhälle kunna enas och få bra lösningar om ingen vill lyssna på varandra? Brist på respekt och brist på att lyssna på andras åsikter är några orsaker till alla krig som finns runtom i världen. Snälla, låt oss komma ifrån detta sätt att handla.

Jag vill att min röst ska ha samma värde som alla andras. Jag står inte bakom grupper som är ute efter att tysta ner andra eller att kränka andra. För mig är ett demokratiskt samhälle viktigare.

Själv tänker jag rösta på Alliansen idag, närmare bestämt Kristdemokraterna. Jag vill ha ett samhälle där individen kan välja och påverka. Jag vill ha ett samhälle där alla hjälps åt så att vårt Sverige kan frodas. Framför allt- jag vill ha ett samhälle där familjen prioriteras och barnen är värdefulla.

Grillpremiär 2014

Denna helgen har varit den första riktiga vårhelgen för säsongen här i vackra Falköping. Man har kunnat gå utan jacka och i kortärmat och detta ska ju förstås njutas av fullt ut!

Det blev grillpremiär idag. Klockan 15.00 (cirka) begav jag och min fina make oss ut för att hitta en mysig plats att sitta vid i en park. Vi hittade denna spännande platsen. Det var en gammal scen som såg ut som att den kunde vara kopierad av de gamla grekernas gladiator-åskådarläktare. 

Här sitter David och poserar på översta bänkraden med grillocket i handen.

Vädret var ljuvligt, det var varmt och vindstilla. Vi sprutade på grillgelé på grillbriketterna och satt oss för att sola medan gelén sögs upp i briketterna. Efter ca 15-20 minuter tände vi grillen. Vi väntade och väntade men lyckades aldrig riktigt få fart på värmen. Till slut la vi på köttet utan att briketterna hade blivit "vita". Efter, totalt cirka 2 timmar efter vi tänt på grillen så gav vi upp våra tappra försök att få genomgrillat kött till middag, och gick hem.

Det fick bli den pålitliga gamla stekpannan och spisen som fick göra jobbet istället för grillen. Vid detta laget var vi så hungriga (vi hade inte ätit sedan klockan 09.00 och nu var klockan över 18.00) att vi satt på spisen på full värme.

Lägg till bildtext

Här är det "underbara" resultatet som våra hungriga kroppar kunde skapa. Man kan säga såhär; Detta var inte vad vi hade tänkt oss i morse då vi la köttet i marinad. Vill ni veta hur det smakade i munnen? - Det var knastrigt, torrt, smakade tändgelé och kol. 

"Saftig" och "Smaskig" är två ord som man INTE kan beskriva maten med.

Vi har massor av mat över (i soporna) om någon är sugen på att smaka! Vi betalar er!
Nästa gång får vi nog ringa hit vår grillmästare. Pappa, om du läser detta- we need you!!

Jag är en barnlös moder.

Jag hoppas och ber om att jag en dag får ha egna barn i mitt eget hem. David sa i morse "tänk att få vakna på morgonen och se ner i en liten spjälsäng- och där få möta ett glatt litet knyte som ligger där och jollrar". -Det är sådana stunder, som ett barnlöst par, längtar efter så att hjärtat gör ont, ibland.


Denna har varit en upplyftande och andlig vecka för mig. Jag har känt min himmelske faders kärlek till mig och jag har känt att han tröstat mig i min längtan efter ett barn.

I mitt kall i kyrkan får jag vårda om barn. Jag får undervisa, skratta, leka och vårda om 8 små fantastiska små människor. I torsdags fick jag möjligheten att bara barnvakt till 3 av dessa barn, 3 syskon. De är en flicka på 7-snart 8 år, en pojke på 5-snart 6 år och en 3-åring som fyller 4 i år. Jag kom dit lagom till det var dags att laga mat. Vi lagade maten tillsammans och skrattade och pratade om allt och ingenting. Efter maten var det dags att ta på sig pyjamas och borsta tänderna för att snart gå och lägga sig.

Innan de gick och la sig fick de dock se på barnprogram. När vi sitter där och har det trevligt tillsammans kommer tre-åringen upp till mig och vill sitta i min famn. Hon får göra det. Och så ser hon in i mina ögon, och så uttalar hon de underbara orden "Jag älskar dig", med den ljuvliga lilla barnrösten som hon har.

Där och då kände jag min himmelske faders kärlek till mig otroligt starkt. Han gav mig möjligheten att få passa barnen, så att jag kunde få känna, att trots att jag inte har biologiska barn, så är jag omringad av barn som jag älskar och som älskar mig, i min närhet. Det är så lätt att se det man inte har i sitt liv och man glömmer lätt sina välsignelser som omger en.

Vad är en mor egentligen? En mor är en omvårdare som skyddar och älskar de barn som hon blivit förtrodd med. Jag känner att även om jag aldrig skulle få egna barn så är det någonting som jag skulle kunna lära mig att leva med, för jag har små människor som jag ser som "mina". De är mina primärbarn. Mina små underbara personligheter som jag kan undervisa, vårda om, ge råd och skratta med. Jag är en omvårdare och det gör mig till en slags moder.

Oroliga funderingar.

Igentligen borde man inte surfa runt på internet. Jag blir nojjig av vad som skrivs på flera av chatt-trådarna. Som jag har berättat, i ett tidigare blogginlägg, så har läkaren skrivit ut en medicin som heter Pergotime, för att hjälpa mig och min make att bli gravid. Vi har försökt i snart 1,5 år, men det känns mer som 4 år när man har en sådan stark längtan efter att bli föräldrar och få rå om ett litet barn.

Imorgon ska jag till läkaren för att kolla så att det inte är flera stycken ägg som är redo att bli befruktad (så att vi inte blir 3+ barnsföräldrar direkt). Tänk om medicinen inte haft någon effekt i huvudtaget? Tänk om medicinen haft för stor påverkan? Tänk om den haft perfekt påverkan?

Tänk om den haft perfekt påverkan? Jag blir nästan lite rädd för följden av det. Inte rädd för att vi kan få barn utan rädd för hur min reaktion skulle bli ifall något gick på tok, exempelvis om vi inte skulle bli gravid ändå trots hjälp eller om vi skulle få missfall.

Missfall är nog min största rädsla. Jag vet vilken plåga det är, att inte få bära på ett barn i magen då detta är det man önskar mest av allt. Jag har aldrig erfarit att bli gravid eller att få missfall men jag tror, att få glädjebeskedet att man är med barn och att den glädjen slits bort efter några veckor, måste vara oerhört plågsamt! Mitt hjärta går ut till alla ni par som är/ har varit i den situationen. Hur många missfall skulle man klara av känslomässigt innan man inte orkar försöka igen?

Jag är nog bara onödigt nojjig och tänker på det onödigt mycket... Jag är ju inte ens gravid ännu! Om David skulle säga någonting till mig nu, då skulle det vara att vi skulle ta det ett steg i taget och att allt skulle lösa sig. Vi håller tummarna att allt kommer att lösa sig till det bästa!

Kvävning och djurbens-akupunktur, det är vad mina drömmar består av det.

Just nu är jag på min första praktik för utbildningen som jag går på. Jag börjar 08.10 de flesta dagarna vilket betyder att jag ställer klockan på 05.00 för att hinna snooza, göra iordning mig och hinna ta tåget i tid. Jag brukar alltid lyckas kliva upp men det är inte min favoritstund på dagen att kliva upp så tidigt. Man gör vad man måste helt enkelt.

I morse hade jag för ovanlighetens skull, inte några bekymmer med att kliva upp. Varför? Jag vaknade, innan klockan ringde, av en mardröm. Drömmen började med att jag var barnvakt och vi skulle åka till en mack och tanka en bil. När jag stod där och tankade föll plötsligt barnet, som jag var barnvakt åt, ihop på marken. Pojken började bli blå i ansiktet och jag förstod att han höll på att kvävas. 

Pojken hade lekt med några badleksaker som fanns ute i en korg vid dörrarna och det visade sig senare att någon hade riggat dit plast för att kunna kidnappa barn. Tydligen var det känt i trakten att detta föregick och alla var rädda för kidnapparna. På grund av sina rädslor vågade ingen hjälpa mig att få liv i pojken. Jag blev räddare och räddare och försökte att göra allt i min makt för att rädda den stackars lilla pojken.

Efter, vad som kändes som en evighet, lyckades jag äntligen få ut plaststycket ur pojkens hals och han återfick medvetandet. Jag var fortfarande helt skärrad så vi beslöt oss för att åka hem igen.

Väl hemma så väntade ett kaos av barn och leksaker. Griniga miner som berodde på hunger och andra bråk som hade uppkommit från det låga blodsockret. Jag bad min bror Nicklas om hand kunde se till att barnen fick mat så att jag fick återhämta mig från den hemska upplevelsen jag nyss haft. Han ville inte lyssna på vad jag hade att sägs utan ignorerande mig och fortsatte med sitt.

Det enda jag kunde få tillagat i matväg var att bre några mackor. Nicklas var dock så fräck att han tog alla mackorna som jag hade gjort i ordning och då fick jag nog! Jag stormade ut ur huset och lämnade Nicklas efter mig för att ta hand om alla barnen. Jag behövde få lugn och ro.

Jag begav mig till badhuset i hopp om att lite träning skulle få mig att må bättre. Jag kom dit och anslöt mig till någon ny typ av gruppass som jag inte hade hört talas om tidigare- akupunktursim kallades det.

När passet startade var det helt olikt vad jag hade förväntat mig. Alla människor började sticka in nålar och ben från djur i ansiktet. Det kändes som att jag hade anslutit mig till en sekt med skumma ritualer. Hur skulle detta få mig lugn från dagens bravader?! 

Jag vaknade med ett ryck och var glad över att drömmen äntligen var över! Klockan var nu ca 04.45 och det var snart dags att gå upp så jag vände mig om, kramade David och gick sedan upp ur sängen.

Så knasigt det kan bli ibland!

Oj så trött och slut jag är efter denna vecka. Det har varit första veckan på min VFU (verksamhetsförlagd utbildning/ praktik). Det har varit roligt och spännande men alla nya intryck har gjort mig riktigt trött!

Jag har börjat 08.10 varje dag i Göteborg, vilket betyder att jag har klivit upp 05.00 för att hinna dit i tid. Jag har ännu inte lärt mig när jag måste gå och lägga mig på kvällarna för att bli helt utvilad när jag ska kliva upp på morgonen.

Efter en hel arbetsvecka somnade jag på soffan när jag kommit hem, med TV på i bakgrunden. Jag drömde att Martin Timell satt på samma tåg som mig och klev av i Falköping, precis som jag eftersom att jag bor här. Av okänd anledning hade han ett behov av att komma hem till oss, vilket han gjorde. Jag drömde att Martin Timell stod i mitt vardagsrum och jag tjöt av förtjusning av att han faktiskt var hemma hos mig! Jag drömde att vi råkade döda hans hamster och att han därför behövde sörja hamstern. Vi (jag och David) lät honom därför gå in i vårt sovrum för att stänga dörren om sig själv. Han blev så utmattad av sitt sörjande över hamstern, att han tog en tupplur på vår säng.

Jag gillar Martin Timell, jag har många barndomsminnen av honom på TV på programmet Äntligen hemma och att när det programmet visades så fick jag vara uppe lite längre på kvällarna. Jag har alltid tyckt att inredning och hemma-fix såsom att tapetsera, bygga och sy har varit spännande att lära mig om, vilket jag tycker även idag.

Varför drömde jag om Martin Timell?! Jo, ni förstår- när jag vaknade upp från min tupplur så sändes just programmet Äntligen Hemma på TV! Jag måste ha hört hans röst när jag sov och börjat drömma om honom. Är det inte tokigt hur vårt undermedvetna kan ha ett liv för sig själv?

David skrattar så det står härliga till.

Vi har äntligen gett serien Solsidan en chans. Solsidan är en svensk serie som visades på tv år 2010. Vi är nog lite sena i svängarna för det är först nu vi vågar ge den ett försök. En svensk serie, kan det vara någonting att se på liksom?

Men nu har vi fastnat totalt! Både jag och David älskar den. Det finns 3 säsonger med 10 avsnitt  i varje säsong. Varje avsnitt är ca 20 minuter långt. Ikväll hade vi maraton på inpuls. Vi tänkte se kanske ett eller två och det blev väl kanske sex stycken avsnitt! Haha.

För er som inte känner David så bra kan jag berätta att min make inte kan fisa på beställning. Ibland råkar han dock prutta (ohörbart) när han blir extra uppspelt, så att säga.

Ikväll kan jag berätta att han släppte sig TRE gånger!! Jag tror minsann att detta måste vara den bästa recension Solsidan har fått av någon!! Jag älskar att höra och se David skratta! Han skrattar med hela kroppen- från toppen till tårna. Hans skratt kommer djupt inifrån hans mage. Han får söta stora rynkor runt ögonen och hela munnen blir stor, och när han tycker att det är riktigt roligt kan man se hans tandkött vid överläppen. David har stora fina tänder och dessa syns nog från flera kilometers avstånd. Man mår så gott och blir så glad av att vara nära honom när han har roligt.

Vi kan rekommendera Solsidan för er som gillar svensk humor/ konstig humor. Ibland får man dock "titta bort" då det, synd nog, innehåller vissa oanständiga scener. Framför allt kan man känna igen sig i karaktärerna. "Oves" snålhet överrensstämmer toppen med David och "Annas" bestämdhet med konstig dialekt skulle lika gärna kunna vara mig. Jag tror att vi alla kan relatera till någon av karaktärerna någon gång.

Jag önskar få lätta på mitt hjärta idag.

Jag känner mig rörd idag.

Igår skrev jag och berättade om att jag precis fått diagnosen PCOS. Efter detta har jag fått så många fina och värmande tankar, lyckoönskningar, stöttning och kärlek! Jag känner mig så glad att jag äntligen beslöt mig för att inte hålla det hemligt längre. Jag är den jag är och det ska jag kunna få stå för utan att behöva skämmas. Efter att jag öppnat upp mig om min och min makes erfarenhet så känner jag mig inte lika ensam längre. Nu märker jag att många av oss sitter i samma båt. Vi är starkare tillsammans- som vänner.

Jag tror att det är extra viktigt och skönt för oss som kvinnor att få prata av oss med andra. Jag vet att ingen av er kan göra mig frisk. Men jag vet att jag mår bättre när jag bara får lätta mitt hjärta. Ibland behövs det bara att någon lyssnar för att man ska må bättre.

Tack för att ni alla finns. Alla ni kvinnor och män där ute som kämpar mot barnlöshet önskar jag ett speciellt lycka till för. Ni finns i mina böner och tankar.

Nya besked från läkaren.

Har ni någonsin fått en känsla, som ni inte förstår, om det är dina egna funderingar eller en varning/ förberedelse från en högre makt? Månader innan jag och min make började försöka att bli gravida fick jag just en sådan känsla. Känslan varnade mig för att "jag kommer att ha svårt att bli gravid". Jag trodde ju självfallet att det bara var min egna oro som rörde sig i mitt sinne. Men nu, 1,5 år efter vi försökt att bli gravida, står vi här utan barn och utan ett foster i magen. Var detta en tillfällighet eller var det Gud som ville hjälpa mig att vara mer förberedd för vad som skulle komma? Ni får tro vad ni vill. Jag tror att det var Gud.

När vi precis började utreda vad som kunde orsaka barnlösheten, efter 1 år av försök, läste jag runt på internet. Jag kollade runt på alla möjliga orsaker. Men när jag bläddrade runt på alla olika webbsidor, hamnade jag på en sida som handlade om PCOS. PCOS är en sjudom som innebär att man har en förhöjning av fritt testosteron (manligt könshormon) som leder till att äggproduktionen och även ägglossningen hämmas. Jag hade då aldrig hört talas om detta fenomen. Jag läste lite och fick en stark känsla av att "Jag har detta". Idag var jag hos läkaren. Jag och min make åkte dit för att fortsätta vår utredning för vår ofrivilliga barnlöshet. Vi fick en nyhet. Det visar sig att jag lider av den kroniska sjukdomen PCOS. Jag blev inte ledsen utan kände bara "det visste jag redan". Jag blev glad för nu visste vi, med sjukvården i ryggen, och med proffs som kunde hjälpa oss att komma vidare, för att nå vår allra högsta dröm och önskan.

Jag ska nu börja med en medicin som heter Pergotime som ska stimulera äggstockarna så att man kan få regelbunden ägglossning. Idag är en stor dag för jag har fått tillbaka hoppet om att det snart kan ligga en liten bebis i magen på mig. Det känns som nu som när man precis börjat försöka att bli gravid och man trodde helt säkert på att man genast skulle bli med barn. Nu får vi hålla tummarna!

Det är lite skojigt för jag och David prata, så sent som i förra veckan, innan vi visste att jag har PCOS, om att det skulle vara roligt med tvillingar. Vår konversation handlade om att första åren skulle säkert vara sjukt jobbiga men att man skulle få igen mycket när barnen hade varandra att leka med hela tiden och alltid ha någon att prata med. Idag, när jag läst lite mer om Pergotime(medicinen) så fick jag veta att det är 1 av 10 som blir gravida med tvillingar. Vanligtvis är det 1/100 så det är mycket större chans att bli gravid med tvillingar nu. Var denna känsla med tankarna om tvillingar mina egna funderingar eller är detta också en maning av Gud? Tiden får avgöra!

Sjuk under tentaveckan, vilken underbar timing!

Jag har varit sjuk i 2 dygn nu och det ser inte ut att börja bli bättre inom de närmsta dagarna. Symptomen började med att kalsen kliade sedan kom nysningar... mot kvällen dag ett började näsan rinna, huvudet började dunka och hela kroppen började göra ont. Ni kan ju tänka er att jag sov allt annat än som en stock den natten. Jag har även en tenta som ska in idag men som jag blev nästan helt färdig med innan jag insjuknade. Det är i sådana stunder som man är glad att man har god framförhållning!!

David har en stor tenta i morgon och en annan tenta på tisdag! Gaah, jag får inte smitta honom! Vi är båda försiktiga med hygienen och David har dessutom sovit på soffan de senaste två nätterna. Urs vad det är svårt att somna utan honom bredvid mig i sängen! Jag får ingen ro i kroppen när jag inte känner hans närvaro. Men jag behöver bara stå ut i några dagar till sedan får han svepa in mig med pussar, kramar och beröring så att jag blir frisk! Finns det inte forskning som säger att man blir friskare snabbare av närkontakt av människor?

Visste ni detta om Poseidonstatyn i Göteborg?!

Idag fick jag lära mig någonting jag aldrig trott att jag skulle lära mig på lärarutbildningen för åk 4-6!

Jag läser en Svenskakurs för tillfället och några i klassen besökte Konstmuseet i Göteborg idag. Jag hade inte varit där tidigare och ska jag vara ärlig så hade jag en negativ inställning för besöket. Jag trodde att det skulle bli tråkigt och onödigt.

Jag märkte dock att det var intressant och spännande. Det var fascinerande att fundera kring hur man kommer att kunna arbeta med konsten i klassrummet då man lär barnen om läs och skrivfärdighet. Hur går det att använda bilder på väggar för att hjälpa barnen i sin läs och skrivutveckling? Det finns självfallet massvis med arbetssätt. Att först lära sig att analysera tavlorna som elever, leder till (tror jag) att det blir lättare för ungdomarna att analysera de texter som de läser. Jag anser att färdigheten att bli en aktiv läsare, dvs att kunna analysera, omskapa och använda texter, är bland det viktigaste vi måste lära våra elever för att de inte skall halka efter i äldre åldrar då det krävs mer av eleverna då det kommer till den analytiska förmågan. Utan en analytisk förmåga och tillämpning kan inte äldre elever få de högsta betygen i skolan och de bästa förutsättningarna som vuxna. Utan en analytisk förmåga kommer ungdomarna att tappa intresset för att läsa när de utmanas mer i böckernas djup.

(Varning för känsliga läsare...)

Men tillbaka till det jag faktiskt ville berätta om idag! När vi var där på museét och vi fick en guidad tur berättade vår guide om statyn som står utanför museéet. Ni Göteborgare vet vilken staty jag menar. Det är en stor staty på en naken man som står på Götaplatsen och är riktad ner mot hela Avenyns gator. Statyn ska föreställa Pseoidon och är skapad av konstnären Carl Milles. Milles ville skapa en stor staty med ett stort könsorgan för att "hylla" Guden men invånarna opponerade sig mot detta och tyckte att det var skamligt. Milles blev tvingad att göra ett litet könsorgan på den stora, öppet blottade, statyn.

Men Milles var lurig. Han lät statyn hålla i en stor fisk (som är typiskt för Göteborg). När statyn var uppförd berättade Milles om hur han, systematiskt, hade placerat fisken i en speciell vinkel. Det är nämligen så att om man står i en särskild vinkel ser det ut som att statyn har en gigantisk snopp i vädret! Jag tror att Milles tänkte "ÄGD era tråkmånsar!" om de personer som hade slagit ner hans idé.

Menyn till min sista måltid

Många av er vet att jag tycker att det är roligt med matlagning. Jag utbildade mig som kock i gymnasiet. Igår såg jag på olika filmklipp på Youtube och människor som hade sjukdomar som de skulle dö utav bla cancer. I klippen hyllades människorna för hur de valde att leva sina liv dvs att verkligen leva dem fullt ut istället för att deppa över den situation de befann sig i. Jag kom att tänka på hur skört livet är. Hur mycket jag vill göra i mitt liv och hur jag fortfarande har alla chanser i världen att göra dessa då jag är frisk som en nötkärna. Men om jag bara hade en dag till att leva, vad skulle jag valt att äta då? Skriv gärna och berätta vad ni skulle valt att äta om ni hade en dag till att leva!

Förrätt

Som förrätt skulle jag valt någonting som verkligen retar smaklökarna på fler smakbomber i munnen. För några år sedan var jag och min familj hos min faster Anna i Norge på jul. Där introducerade hon mig till någonting jag var skeptiskt mot till att börja med. Hon berättade att vi skulle få smaka på Baconinlindade dadlar. Baconinlindade dadlar?! Det lät som en väldigt skum kombination i mina öron. Men min mamma har lärt mig att man inte ska rynka på näsan innan man provsmakat maten- Så självklart smakade jag. Och sedan tog jag en till. Och en till. Det var ju oerhört smaskigt!! En explosion av sötma och sälta med värme på tungan. Det vattnas i munnen bara jag tänker på tanken av rätten. 

Hur tillagar man detta? Ta färska dadlar och skär bort kärnan. Linda nu in dadeln i en baconskiva. Trä en tandpetare igenom knytet för att hålla baconen på plats och för att få ett handtag att hålla i när du ska äta den. Stek knytet på ca 225 grader (Celsius) i ugnen i ca 5 minuter- Till baconen är genomstekt och har fin färg. Ta ut och ät direkt!

Huvudrätt

För 4 dagar sedan åt jag någonting som det slår hypotetiska gnistor kring! En limefläskfilégryta som Magnus och Evelina Fogelberg serverade mig och David på nyårsafton 2013. Surt, sött, starkt... allt kom sig tillkänna som en blixt och man ville nästan dricka direkt ur kastrullen! Ikväll hade vi missionärerna på middag hos oss och jag bjöd självklart på denna sagolika måltid. David var skeptiskt för han trodde att det skulle kännas för exotiskt för de stackars små pojkarna från det forna landet Amerika MEN de tog 3-4 portioner var-minst och de sa att det var den godaste rätten de ätit på hela deras missioner! Jag är så glad att jag lagade massor av mat så att jag får äta det som lunch imorgon. Vanligtvis serverar man nog grytan med ris men som LCHF:are går det minst lika bra med blomkålsris! Jag är glad*

Recept:

-Strimla 1 kg fläskfilé (eller kycklingfilé) och stek dem i stekpanna, salta och peppra.

-blanda samma följande i en kastrull;

4 tsk salt

4 dl vatten

8 dl creme fraiche

8 msk kalvfond

3-4 tsk sambal oelek

4 tsk soja (jag gillar kikkoman.)

4 msk honung (jag tog inget ikväll till missionärerna pga att jag äter enligt LCHF-kosten.)

1lime (rivet skal samt saften.)

Låt såsen börja koka och lägg sedan ner köttet.

Låt allt puttra i några minuter.

Servera som sagt med ris/ blomkålsris och självklart en härlig sallad!

Efterrätt

Här kommer det knepiga in... ska man ha sött, surt, rikt, lätt? Tänk, om detta var min sista måltid någonsin är detta trots allt det sista jag stoppar in i min mun!! Vitlöksbröd? Sour creme and onion chips? Keylime paj (som vi hade på vårat bröllop)? Den goda, kladdiga chokladdeserten som mamma har in sin amerikanska kokbok serverat med vaniljglass? Gaah, för många val! Måste... välja...ALLTING!! Det får helt enkelt bli en gottisbuffe! Vem sa att man inte fick göra så? hihi.

Slutet gott, allting gott!?

Det Fantastiska Fyndet av Skatten i Lillström!

Det är 1 år och 2 månader mellan min bror och mig. Vi var nog riktiga odågor som barn för jag minns hur luriga vi var och hur mycket bus vi gjorde. Våran idol måste ha varit Emil i Lönneberga eller någonting liknande för jag minns hur vi ofta såg oss över axeln för att försäkra oss om att ingen kunde se det hyss vi höll på med. Vi har nog bidragit med fler än en handfull gråa hår på våra föräldrars huvuden!

Jag och Nicklas som små barn.

Lillström, byn jag växte upp i, var en liten by med inte alls många invånare. Det fanns en skola, som inte längre förbrukades mer än några gånger per år då det var auktion i byn, en gammal dansbana där det anordnades danser någon gång ibland,  3 gårdar med barnfamiljer och några gårdar där det bodde gamla människor- Mer fanns där inte. Men någonting det fanns gott om var ställen där man kunde gå på upptäcktsfärd! Jag minns speciellt ett ställe- det var ett gammalt torp som hade ruttnat sönder och ramlat ihop. 

Åh så spännande det är med det gamla torpet! Vem hade bott där? Vad hade hänt med dem? Hade de fått flytt och lämnat alla sina ägodelar bakom sig? Fanns det någonting av värde kvar i huset? Våra små hjärnor jobbar för fullt och vår puls är hög denna dagen när vi beslutat oss för att utforska torpet mer ingående. Vi är varsamma. Vi lyfter på varje rutten planka så försiktigt det går för att inte eventuellt skada det som kan gömma sig under brädorna. Det är ett litet torp- max 4*6 meter. Torpet var rött en gång i tiden med ett litet fönster som är riktat mot den "stora" vägen. Om torpet även haft en tomt, går inte att se, det finns nu bara fullt av träd och ogräs som omringade torpet. Mitt emot torpet, långt upp i en backe, ligger nu ett, "endast" halvförfallet stort hus, där en 80årig gammal kvinna som heter Vera bor, ensam. Jag tror att hon bott i Lillström hela livet och att hon fått ta över familjegården. 

Tro det eller ej men vi finner några fantastiska skatter (ut små nyfikna barns perspektiv)! Vi finner en burk med bläck och en penna för att skriva med och vi finner en 5 öring( någonting som vi tidigare aldrig hade skådat). Förstår ni vilka fynd vi gjorde?! Det gjorde inte bara vår dag underbar utan hela vår vecka!

Om jag inte missminner mig så berättade mamma för mig och min ca 7-åriga lillebror, senare, att Vera hade bott i torpet när hon varit ung och att hennes pappa byggt det större huset som de senare flyttade in i. Jag minns hur snopen jag kände mig, när våra livliga fantasier om en familj som fått lämna allt de ägde tom "alla sina pengar", blev krossat av att vi fick reda på vad som faktiskt hade hänt med familjen i torpet. 

Den så kallade fantastiska förunderliga veckan blev snabbt en helt vanlig vecka som så många innan denna.