Det Fantastiska Fyndet av Skatten i Lillström!

Det är 1 år och 2 månader mellan min bror och mig. Vi var nog riktiga odågor som barn för jag minns hur luriga vi var och hur mycket bus vi gjorde. Våran idol måste ha varit Emil i Lönneberga eller någonting liknande för jag minns hur vi ofta såg oss över axeln för att försäkra oss om att ingen kunde se det hyss vi höll på med. Vi har nog bidragit med fler än en handfull gråa hår på våra föräldrars huvuden!

Jag och Nicklas som små barn.

Lillström, byn jag växte upp i, var en liten by med inte alls många invånare. Det fanns en skola, som inte längre förbrukades mer än några gånger per år då det var auktion i byn, en gammal dansbana där det anordnades danser någon gång ibland,  3 gårdar med barnfamiljer och några gårdar där det bodde gamla människor- Mer fanns där inte. Men någonting det fanns gott om var ställen där man kunde gå på upptäcktsfärd! Jag minns speciellt ett ställe- det var ett gammalt torp som hade ruttnat sönder och ramlat ihop. 

Åh så spännande det är med det gamla torpet! Vem hade bott där? Vad hade hänt med dem? Hade de fått flytt och lämnat alla sina ägodelar bakom sig? Fanns det någonting av värde kvar i huset? Våra små hjärnor jobbar för fullt och vår puls är hög denna dagen när vi beslutat oss för att utforska torpet mer ingående. Vi är varsamma. Vi lyfter på varje rutten planka så försiktigt det går för att inte eventuellt skada det som kan gömma sig under brädorna. Det är ett litet torp- max 4*6 meter. Torpet var rött en gång i tiden med ett litet fönster som är riktat mot den "stora" vägen. Om torpet även haft en tomt, går inte att se, det finns nu bara fullt av träd och ogräs som omringade torpet. Mitt emot torpet, långt upp i en backe, ligger nu ett, "endast" halvförfallet stort hus, där en 80årig gammal kvinna som heter Vera bor, ensam. Jag tror att hon bott i Lillström hela livet och att hon fått ta över familjegården. 

Tro det eller ej men vi finner några fantastiska skatter (ut små nyfikna barns perspektiv)! Vi finner en burk med bläck och en penna för att skriva med och vi finner en 5 öring( någonting som vi tidigare aldrig hade skådat). Förstår ni vilka fynd vi gjorde?! Det gjorde inte bara vår dag underbar utan hela vår vecka!

Om jag inte missminner mig så berättade mamma för mig och min ca 7-åriga lillebror, senare, att Vera hade bott i torpet när hon varit ung och att hennes pappa byggt det större huset som de senare flyttade in i. Jag minns hur snopen jag kände mig, när våra livliga fantasier om en familj som fått lämna allt de ägde tom "alla sina pengar", blev krossat av att vi fick reda på vad som faktiskt hade hänt med familjen i torpet. 

Den så kallade fantastiska förunderliga veckan blev snabbt en helt vanlig vecka som så många innan denna.