Talangen att vara tacksam!

Senaste året har Jag och David flyttat, Mina föräldrar inklusive min bror flyttat och min syster och hennes man har flyttat. Eftersom jag bara har två syskon, inkluderar det alla i min närmsta familj.

Min syster och hennes man flyttade i somras någon gång om jag minns rätt, så vi han se hur de bodde innan vi flyttade från Stockholm. Men efter att vi flyttat så flyttade även mina föräldrar och min bror som bor hemma än så länge. Det kändes lite knasigt att inte vetat om hur de har bott, de är ju trots allt mina föräldrar. Men i helgen var det Thanksgiving så vi for upp till Stockholm för att hälsa på. Så äntligen fick vi hälsa på hemma hos dem. De hade det jätte fint! De förtjänar verkligen alla välsignelser som de har fått. Det passar dem perfekt. Min mamma är amerikan så vi har alltid firat thanksgiving. Vårat tåg gick strax efter lunch i fredags och samma kväll skulle vi ha middagen. Vi tänkte att vi kunde äta någonting litet så att vi skulle ha mycket plats för all god all god mat som vi visst låg framför oss. Dålig idé! Vi åt inte fören vid 20.30!! Gissa om vi han bli hungriga?!:) Maten var super god och vi hade en trevlig kväll!

Thanksgiving handlar om att vara tacksam. Och tacksamhet är någonting jag verkligen känner! Att ha en plats att kalla "hem", en underbar make, en stadig inkomst, mat att äta varje dag, varma kläder och ett varmt hem, att vara frisk, att kunna utbilda mig, att ha evangeliet i mitt liv och en himmelsk fader som älskar mig, att ha en familj, att vara medveten om hur välsignad jag är... jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!

Häromdagen var det någon som sa; "kan man vara tacksam för de små sakerna, har man mycket att vara tacksam för". När livet känns överväldigande och svårt; hitta alla de små sakerna att vara tacksam för. När man kan göra det så förstår man att livet är ganska bra ändå... lätt att säga, svårare att göra, jag vet. Men när man lyckas kan det göra under.

I torsdags var det thanksgiving!

Bönens kraft i mitt liv

Igår var det fastesöndag och jag tänkte mycket på bön och bönesvar och vilken betydelse det har i mitt liv. 

Det är många som inte delar mina åsikter om min tro och på den kärleksfulle Gud som jag värdesätter så högt. Det är svårt att förstå hur man kan tro på någonting man inte har sett. Jag vill bara dela med mig av några erfarenheter som jag har haft som gör att jag inte kan tvivla (jag kan inte ta upp alla, men tänkte nämna några i alla fall). 

• När jag var 2 år gammal fick jag hjärnhinneinflammation. När vi kom fram till sjukhuset hade jag hunnit blivit så dålig att läkarna inte trodde att jag skulle överleva. De började förbereda mina föräldrar på  "det värsta". Mina föräldrar vände sig till den enda som de visste kunde göra en förändring vid detta skede- vår himmelske fader. Jag fick en prästadömsvälsignelse. Jag överlevde utan några men. Pappa träffade min läkare några år efteråt. Han var så förvånad att jag klarade mig och dessutom helt utan skador. Han berättade också att sju barn hade haft samma sjukdom som mig det året, jag var den enda som hade klarat mig.

• En kväll när jag var ett litet barn fick vi stömavbrott på kvällen. Det var på en söndag på vintern kommer jag ihåg. Det var så mörkt inne. Vi hade suttit med levande ljus i flera timmar och det blev tid för att gå och lägga sig. Vi hade kvällsbön som vanligt. Denna kvällen var det min tur att ha bön. Jag bad om att vi skulle få tillbaka elen. Precis i samma sekund som jag hade sagt "Amen" kom ljuset tillbaka.

• När jag gick i högstadiet diskuterade jag och min vän ämnet bön. Hon sa att hon ville ha en häst och undrade om hon skulle få en bara hon bad, med lite sarkastisk ton i rösten. Jag sa att om det var det Gud ville för henne så skulle hon få det. Flera år senare berättade hon att hon nu hade en häst! 

• När jag och min make, David, dejtade började vi tänka på att gifta oss. Jag tänkte på det mycket och en dag beslöt jag mig för att gå till en speciell och stilla plats för att be om det. Jag beslöt mig för att gå till templet för att göra detta. Jag satt mig ner och började öppna upp mitt hjärta för Gud. Jag har aldrig känt anden så starkt förut som jag gjorde under den stunden.

• När jag gick i seminariet (lite som att gå på konfirmation i Svenska kyrkan, när man lär sig mer om vad som står i skrifterna), skulle vi läsa hela Nya Testamentet på ett skolår. Vi hade en lektion i veckan och resten skulle vi göra hemma. En av mina kamrater låg långt efter vid årets slut och det var inte säkert att han skulle klara kursen. Jag beslöt mig för att fasta för hans skull, att han skulle kunna klara av att komma ikapp på den korta tiden som var kvar. Min vän visste ingenting om detta. Han berättade senare att han hade satt sig ner samma kväll och kommit ikapp med allt som han låg efter med.

• En kväll förra eller förrförra vintern hade jag precis avslutat mitt arbetspass. Jag väntade utanför mataffären där jag jobbade på att bussen skulle komma. Jag kommer ihåg att det var rusigt väder ute och jag helst av allt önskade att någon jag kände skulle komma ut ur affären för att erbjuda mig skjuts hem för det inte var trevligt att stå ute i det tråkiga vädret. När jag stod där och tyckte synd om mig själv hör jag hur någon försöker att starta sin bil. Han vrider på nyckeln men bilen vill inte starta. Han gör det 7-8 gånger utan framgång. Jag beslöt mig för att göra det jag kunde, jag bad för hans skull. Jag bad om att Gud skulle hjälpa honom starta bilen så att han inte skulle behöva böka på i ovädret. Precis när jag hade avslutat bönen startade bilen.

Jag vet att många skulle kalla dessa bönesvar för tillfällighet eller tur. Jag är dock helt övertygad om att så inte är fallet. Dessa är bara några få av alla bönesvar som jag fått och vet att man inte kan ha tur SÅ många gånger och så tydligt! Jag har full tillit till bönens kraft. Bönen fungerar inte som ett trollspö för att få exakt vad man vill ha, men är det en rättfärdig önskan man ber om svarar han alltid. Av bönens kraft har jag fått lära mig hur mycket Gud älskar var och en av oss. Han vill vårt bästa och hjälpa oss när vi känner oss modlösa. Han finns där i stort och i smått. Min himmelske fader är en god man och en omtänksam Gud.