Oroliga funderingar.

Igentligen borde man inte surfa runt på internet. Jag blir nojjig av vad som skrivs på flera av chatt-trådarna. Som jag har berättat, i ett tidigare blogginlägg, så har läkaren skrivit ut en medicin som heter Pergotime, för att hjälpa mig och min make att bli gravid. Vi har försökt i snart 1,5 år, men det känns mer som 4 år när man har en sådan stark längtan efter att bli föräldrar och få rå om ett litet barn.

Imorgon ska jag till läkaren för att kolla så att det inte är flera stycken ägg som är redo att bli befruktad (så att vi inte blir 3+ barnsföräldrar direkt). Tänk om medicinen inte haft någon effekt i huvudtaget? Tänk om medicinen haft för stor påverkan? Tänk om den haft perfekt påverkan?

Tänk om den haft perfekt påverkan? Jag blir nästan lite rädd för följden av det. Inte rädd för att vi kan få barn utan rädd för hur min reaktion skulle bli ifall något gick på tok, exempelvis om vi inte skulle bli gravid ändå trots hjälp eller om vi skulle få missfall.

Missfall är nog min största rädsla. Jag vet vilken plåga det är, att inte få bära på ett barn i magen då detta är det man önskar mest av allt. Jag har aldrig erfarit att bli gravid eller att få missfall men jag tror, att få glädjebeskedet att man är med barn och att den glädjen slits bort efter några veckor, måste vara oerhört plågsamt! Mitt hjärta går ut till alla ni par som är/ har varit i den situationen. Hur många missfall skulle man klara av känslomässigt innan man inte orkar försöka igen?

Jag är nog bara onödigt nojjig och tänker på det onödigt mycket... Jag är ju inte ens gravid ännu! Om David skulle säga någonting till mig nu, då skulle det vara att vi skulle ta det ett steg i taget och att allt skulle lösa sig. Vi håller tummarna att allt kommer att lösa sig till det bästa!