"En produkt som inte slits ut, är usel för affärerna".

Är det bara jag som tycker att det är oerhört irriterande att prylar idag har en kort livslängd? 

Jag och David diskuterade kring vår Dramaten här om dagen. Vår konversation handlade om hur den lever på sina sista "andetag" och att den när som helst skulle kunna ramla isär. Vi har ägt tantkärran i lite över ett år nu och vi köpte den ny av en stor affärskedja. Vi har använt kärran ca 1 gång per vecka under det gångna året vilket då summeras till 52 gånger. 52 gånger!! Det är ju ingenting för en rullande "väska". Vår konversation ledde vidare till att vi beslöt oss för att när kärran inte längre fungerar så skall vi köpa en begagnad Dramaten av en secondhand butik. Varför väljer vi att köpa en redan förbrukad produkt?! Jo, för att förr i tiden tillverkade man grejer för att de skulle hålla! Så min bedömning är att om vi köper en förbrukad Dramaten som använts 150 gånger redan så har den förmodligen lika många förbrukningar kvar i sin livslängd. Och eftersom att vi kommer att köpa den begagnat så kommer den förmodligen även kosta mindre än den gjorde på den stora affärskedjan. 

Nu tänker säkert några av er att detta är ett dåligt köp om man tänker stort det vill säga att det är dåligt för världsekonomin om alla tänkte och gjorde på samma sätt som oss. Men grejen är den att företagen ser medvetet till att grejerna inte ska hålla, de ser medvetet till att minska livslängden på produkter för att ha möjlighet att tjäna mer pengar. Cheferna på företagen blir nöjda av att sälja, vi konsumenter blir fattiga av att behöva köpa nytt stup i kvarten och tredje världen får soptippar av vårat gamla skräp i sin natur. Det klingar fel i mina öron.

Här nedan är en intressant och informativ dokumentär på lite mindre än 1 timme om planerat åldrande av produkter. A must watch.

En tackhälsning till en kär vän.

Jag vill ge ett stort tack till en kär vän och ägodel. Denna vännen har funnits i mitt liv i lite över 1 år. Min vän står även min make nära. Vi kan alltid lita på denna vännen. Den finns där i vått och torrt men nu börjar den bli gammal och utsliten. Vår vän bor hos oss och finns alltid nära dörren till vårat förfogande. Den har skonat våra händer och ryggar mycket genom att hjälpa oss att bära maten när vi handlar. Vår kära vän är inte så lång, kanske 1 meter.. och den varierar sin vikt väldigt mycket, ibland är den så tjock den någonsin skulle kunna vara och ibland är den helt tom.

Jag och David är oroliga för vår vän. Vi tror att han snart ska ge upp sina krafter av att leva. Varje stund kan bli den sista. Vi har aldrig haft en sådan pålitlig och hjälpsam vän som dig Dramaten. Du klagar aldrig, du ställer alltid upp och du uppmuntrar oss att fortsätta kämpa framåt. Du kostade blott 199 kronor och är den bästa investeringen vi någonsin gjort! När dina hjul ej mer vill rulla och när det inte längre finns ett handtag att dra dig med så får någon av dina efterkommande ta över ditt trogna tjänande-arbete.

Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan vår kära, röd/lila dramaten!

Mina Mål För De Närmsta Åren.

Nu är det inte många dagar kvar innan det nya året. Som tradition så tänker man då automatiskt på nyårslöften, jag gör det i alla fall. Jag anser att nyårslöften är bra för då får man en tankeställare vad man önskar få ut av det kommande året. Det dåliga med nyårslöften är att det ofta inte blir som man önskat sig.

Förra året lyckades jag med mitt löfte- vilket var att gå ner 10 kg i vikt. I år ska jag prova någonting nytt. Jag ska ha fler mindre mål och skriva ner dem. Det är många som påstår att det är lättare att klara målet om man skriver ner dem i bläck( eller på datorn i mitt fall). Jag anser att det är värt ett försök!

Mål för året:

• Klara alla kommande kurser i skolan.
• Gå ner till 70 kg.
• Skaffa ett sommarjobb.
• Ta många foton.
• Bli gravid.
• Läsa skrifterna varje dag.
• Vara mer osjälvisk och hjälpa andra i min omgivning.
• Ge David mer kli på ryggen.
• Åka till templet minst 2 gånger.
• Öva mig på piano så att jag året efter ska kunna spela på ett sakramentsmöte i kyrkan.

Mål om 5 år:

• Ha 2 barn.
• Vara färdigutbildad.
• Ha ett lika fint äktenskap med min make som jag har idag.
• Ha ännu bättre relationer med mina syskon.

Jag inser att jag har väldigt många mål som jag önskar klara! Kommer jag lyckas med alla? Det finns stor risk att jag inte gör det. Men om jag inte har önskan dvs om jag inte ens vill skriva upp det på min lista, så finns det inte en chans i världen att min önskan blir uppfylld. Även om jag inte klarar allt som står på min lista nästa år, så har jag ändå sått ett frö av önska och hopp så att jag en dag kan uppnå dem. Är inte Önskan och Hoppet, ingredienser till alla stora drömmar som slår in? Därför anser jag att man bör ha många drömmar och många mål i livet. Livet blir inte större eller bättre än vad man gör det till! 

Vad har ni för mål och drömmar för det nästkommande året?!

Nybörjarguide för pendlar

Hur i all sin dar kan någon välja att jobba/ gå i skola i en annan stad än den man bor? Finns det inte bättre saker att spendera sin tid på än att sitta på en buss eller ett tåg?

 Är ni sådana som avskyr att pendla till skola/ jobbet och skulle under inga omständigheter välja att ens tänka tanken på att hamna i en "pendlar-vardag"?- En vardag där ni spenderar mer än 1 timme totalt på att resa till och från era hem.

-Jag är en sådan där tokig pendlare.

Var kommer idén ifrån att syssla med detta fenomen för mig? 

Varför väljer jag att leva på detta viset?

Hur förbättrar det mitt liv?

Skulle jag vilja ha det annorlunda?

Hur lyckas man med en framgångsrik pendlarresa?

Man skulle kunna säga att det är mina föräldrars förtjänst att jag är den pendlaren som jag är idag.

Jag växte upp i en liten by på landet. Det första hemmet jag minns, låg ca 5 mil från Sundsvall och 1 mil ute, längst en grusväg, i skogen. Tro det eller ej men detta är än idag mitt favorithem! Vi barn kunde leka i den stora och spännande granskogen, vid den roliga och rinnande bäcken, på den spännande och tokiga ödelagda soptippen där man alltid hittade något fynd(säg inget till pappa och mamma!) och den oändligt långa grusvägen där nästan inga bilar körde förbi. Här mådde jag bra. Här njöt jag varje minut av varje dag. På grund av alla saker att njuta över så la jag inte någon tanke på att det tog lång tid att åka till stan. Det gjorde inget att behöva kliva upp tidigt för att hinna till kyrkan i tid på söndagsmornarna för man sov så gott på nätterna. Drömkåken och drömlivet dog snabbt ut när vi, en kall kväll i februari, kom hem till att vårt bedårande hem, stod i lågor. Vi sov aldrig mer i det huset. Vi lekte aldrig mer i den skogen. Bäcken forsade fram med vår frånvaro. Soptippen stod där, med alla sina ännu oupptäckta fynd. Och grusvägen var kvar, på samma ställe som alltid, dock utan våra glada skratt.

Men jag hade fått med mig goda minnen och härliga samtal jag på grund av att vi bott där. Varje söndag hade familjen haft mysiga stunder tillsammans i bilen. Vi hade lärt oss nödvändiga färdigheter när man vistas i skogen. Vi hade fått se många djur i naturen, doftat kåda och granris och lärt oss hur man bygger då vi gjort kojor högt upp i träd i skogen.

Ja, det måste vara mina föräldrars förtjänst att jag är den pendlare som jag är idag. Idag bor jag inte långt ute, i en liten by, i skogen, i Norrland men jag bor i en liten stad, en timmes tågfärd från Göteborg. Det är just den lilla staden som charmade mig och min make till att flytta just hit. Vi vill inte ha storstadsstressen utanför dörren till vårt hem. Jag visste att det fanns fördelar med att resa långt varje dag för jag har själv upplevt det.

Är det lika ljuvligt att pendla idag som det var när jag var barn? Ja, men inte på samma sätt. Idag studerar jag på Göteborgs universitet. Jag har ofta långa dagar på skolan och är trött när jag kommer hem av alla intryck från de många föreläsningarna jag lyssnar på. Vem i hela friden orkar sätta sig ner, efter långa skoldagar och börja göra bergen av inlämningsuppgifter och läsa alla litteraturer på den långa listan som finns till varje kurs? Inte har jag lust med det i alla fall- När jag kommer hem, vill jag njuta av att vara hemma. Här kommer den underbara pendlingen in! När jag sitter där på tåget så brukar jag ta tillfället till fånga och göra skolarbetet där. Det blir då hela 2 timmar som jag lägger på läxor varje resdag. Oftast räcker det för att lyckas i skolan. Och när jag kommer hem får jag umgås med min fina familj. Går man inte i skolan och har läxor kan man ta detta tillfället tillfånga genom att kanske läsa en spännande bok, blogga, filosofera eller kanske sova en stund! 

Världen idag är stressig. Man skall helst springa från plats till plats, skynda sig med allt som ska göras, hinna med cybervärlden och den verkliga världen, hinna umgås med vänner, kanske baka till grannen och allt där emellan. Vi behöver egentid, allihopa. Vi behöver tid att bara ha till oss själva. Man skulle nästa kunna jämföra den avkopplade pendlingen med en spa-upplevelse (på spa är det ju just avkopplingen man är ute efter- precis som man kan får på tåget!).

Jag älskar min egentid på tåget! Jag brukar välja att sätta mig själv, inte för att jag är osocial eller inte gillar bekanta, utan för att få den där speciella tiden för mig själv. Jag hinner med så mycket. Jag mår så bra. Jag önskar att alla ni därute fick uppleva detta! Skulle ni inte kunna, nästa gång ni ska åka långt, bara lägga ifrån er mobilen och bara njuta av åkturen. Tänk inte på hur lång tid det tar att ta sig från punkt A till punkt B. Njut bara av att ni kan sitta stilla ett tag. Njut av att ni inte behöver stressa. Njut av att få möjligheten till att läsa en bok om detta är någonting ni gillar. Försök att vara positiv!

Här är en bild jag tagit när jag en morgon tittade ut genom fönstret på bussen till jobbet. Är det inte vackert?

Lilla Lexie och den stora "stygga" Davvan.

Lite foton från när David träffar Lexie (min syster flicka) för första gången.  Kan berätta att David var mycket nervös för att eventuellt tappa det lilla knytet eller att han skulle krossa henne i sina stora starka armar. Lyckligtvis överlevde hon hans famn!

När jag ändå håller på kan jag slänga in några foton från första gången jag fick träffa de söta lilla flickan...

Ett smakprov av familjen Renman.

Bara lite random bilder från den senaste tiden.. inget märkvärdigt, bara en liten glimt av vårt liv!

Fetknoppar!

Jag har varit så ledsen att vi inte har bilder från innan vi började med vår nya kosthållning. Jag kollade igenom några bilder på min telefon och hör och häpna så hittade jag denna bilden från precis innan vi började med LCHF-diet (Low carb, High fat). Jag blev så glad över att upptäcka den -så att vi nu kan mäta våra resultat med mer än bara på vågen och med måttbandet.

Augusti 2013(21/8)

December 2013 (10/12)

Idag (15 veckor senare)-

David:

Midja (minskning): 10,5 cm (8,86% av startmått)
viktnedgång: 8,8 kg (8,92% av startvikt)

Emelie:

Midja (minskning): 8 cm (7,41% av startmått)

viktnedgång: 9,9 kg (11,42% av startvikt)

Ja, vad ska man säga? Nu vågar jag träffa vänner som jag inte sett på länge, utan att skämmas för min viktökning- nu kan jag istället vara stolt över min viktminskning! 1,8 kg kvar till mitt delmål på 75 kg! Jag kan varmt och ärligt rekommendera detta sätt att leva. Den förlorade vikten gör mig gott och som en bonus har David fått sig en mycket mindre pruttande och lyckligare fru. Jag jag har fått mig en glad och go gubbe. David är stolt över att kostymbyxorna han köpte till vårt bröllop nu är för stora!