Det är 14 månader mellan mig och min bror. Vi har alltid haft mycket bus för oss. Vi bodde på landet när jag växte upp så på vintrarna byggde vi många snögubbar och snögrottor.
Jag kommer speciellt ihåg en händelse när jag var ca 10 och min bror 9 år. Vi lekte vi ett hus på tomten där vi bodde precis efter att ny snö hade kommit. Vid ett tillfälle var vi på varsin sida av huset när jag plötsligt hörde ett ljud bakom mig. Jag kollade över axeln för att se vad det var som lät när jag plötsligt såg att den nya tunga snön började glida av huset (som en mini-lavin). Jag började springa för att inte få all snö över mig. Jag snubblade! Innan jag visste ordet av låg jag på marken med ansiktet neråt och ett helt tak av snö över mig.
Jag, som 10 årig flicka, hade inte en chans att ta sig ur snömassorna. Jag började att ropa på hjälp med panik i rösten. Det är en hemsk känsla när man är helt och hållet fastklämd och man inte kan röra sig en mm!
Efter några minuter kom äntligen Nicklas! Han hade inte hört mig för att snön hade dämpat alla mina rop för hjälp. Han sprang för att hämta en spade och började sedan gräva. Det kändes som en evighet. Till slut sa han åt mig att jag kunde ställa mig upp. Han hade nu grävt bort den mesta snön. Jag tog sats... men inget hände. Snön hade verkligen ett hårt grepp om mig. Han var tvungen att gräva ytterligare några minuter innan jag till sist kom upp.
Jag har alltid sett upp till Nicklas trots att han är yngre än mig. Han är en underbar person med ett gott hjärta. Vi kommer alltid att ha ett obeskrivligt band mellan oss.
1 kommentar:
Fick nästan en tår i ögat av det du skrev ;) Han är verkligen underbar din lillebror och jag vet att han är glad att ha dig som syster. Tack för att jag får dela honom med er ;)
Kramar på dig!
Skicka en kommentar