tomat på löpband!

idag hade jag styrketräning och kom att tänka på ett roligt och pinsamt minne som jag har som jag ville dela med mig av till er!

När jag var 15 år så hade jag precis börjat träna på gym. Jag tog min moppe som jag var så cool på och körde från Ede(där jag bodde) till Fränsta sporthall, en åktur på 2-3 mil. Jag bodde ute på landet så det kändes som en snabb åktur! Så, jag kom fram parkerade och låste min blåa moppe och gick in och bytte om. När jag kom in i gymmet som luktade svettiga män så bestämde jag mig för att börja med att springa lite som uppvärming. Ovan, otränad nybörjare som jag var ställde jag mig på mottionsbandet och började starta maskinen. Jag började först sakta och det gick bra. jag höjde bandet så det blev som en uppförsbacke och ökade farten. "Vad lätt det är tänkte jag". Någoting jag inte tänkte på var att jag inte var vältränad och skulle inte klara av ett högt tempo väldigt länge. Men jag tänkte "mer fart!" så jag ökade utterligare några snäpp. Vid det här laget så sprang jag, fort, fort.. rätt som det är känner jag att jag inte kommer klara mer så jag börjar snabbt trycka ner hastigheten (tänkte inte på att det finns stoppknappar) och SWICH, jag hinner inte he´fram benen i takten som löpbandet åker och jag trillar framlänges! jag grabbar tag i handdtaget och försöker dra mig upp, men det är ingen bra idé! SWICH säger det igen och jag ligger i en hög på golvet. Tänk er en 15 åring med dåligt självförtroende av att träna liggandes på golvet bakom träningsredskapet, röd som en tomat i ansiktet, med allas blickar på en i rummet.
Från den dagen, har jag alltid använt stopknappen, när jag är klar med löpbandet.