Jag är en barnlös moder.

Jag hoppas och ber om att jag en dag får ha egna barn i mitt eget hem. David sa i morse "tänk att få vakna på morgonen och se ner i en liten spjälsäng- och där få möta ett glatt litet knyte som ligger där och jollrar". -Det är sådana stunder, som ett barnlöst par, längtar efter så att hjärtat gör ont, ibland.


Denna har varit en upplyftande och andlig vecka för mig. Jag har känt min himmelske faders kärlek till mig och jag har känt att han tröstat mig i min längtan efter ett barn.

I mitt kall i kyrkan får jag vårda om barn. Jag får undervisa, skratta, leka och vårda om 8 små fantastiska små människor. I torsdags fick jag möjligheten att bara barnvakt till 3 av dessa barn, 3 syskon. De är en flicka på 7-snart 8 år, en pojke på 5-snart 6 år och en 3-åring som fyller 4 i år. Jag kom dit lagom till det var dags att laga mat. Vi lagade maten tillsammans och skrattade och pratade om allt och ingenting. Efter maten var det dags att ta på sig pyjamas och borsta tänderna för att snart gå och lägga sig.

Innan de gick och la sig fick de dock se på barnprogram. När vi sitter där och har det trevligt tillsammans kommer tre-åringen upp till mig och vill sitta i min famn. Hon får göra det. Och så ser hon in i mina ögon, och så uttalar hon de underbara orden "Jag älskar dig", med den ljuvliga lilla barnrösten som hon har.

Där och då kände jag min himmelske faders kärlek till mig otroligt starkt. Han gav mig möjligheten att få passa barnen, så att jag kunde få känna, att trots att jag inte har biologiska barn, så är jag omringad av barn som jag älskar och som älskar mig, i min närhet. Det är så lätt att se det man inte har i sitt liv och man glömmer lätt sina välsignelser som omger en.

Vad är en mor egentligen? En mor är en omvårdare som skyddar och älskar de barn som hon blivit förtrodd med. Jag känner att även om jag aldrig skulle få egna barn så är det någonting som jag skulle kunna lära mig att leva med, för jag har små människor som jag ser som "mina". De är mina primärbarn. Mina små underbara personligheter som jag kan undervisa, vårda om, ge råd och skratta med. Jag är en omvårdare och det gör mig till en slags moder.

Oroliga funderingar.

Igentligen borde man inte surfa runt på internet. Jag blir nojjig av vad som skrivs på flera av chatt-trådarna. Som jag har berättat, i ett tidigare blogginlägg, så har läkaren skrivit ut en medicin som heter Pergotime, för att hjälpa mig och min make att bli gravid. Vi har försökt i snart 1,5 år, men det känns mer som 4 år när man har en sådan stark längtan efter att bli föräldrar och få rå om ett litet barn.

Imorgon ska jag till läkaren för att kolla så att det inte är flera stycken ägg som är redo att bli befruktad (så att vi inte blir 3+ barnsföräldrar direkt). Tänk om medicinen inte haft någon effekt i huvudtaget? Tänk om medicinen haft för stor påverkan? Tänk om den haft perfekt påverkan?

Tänk om den haft perfekt påverkan? Jag blir nästan lite rädd för följden av det. Inte rädd för att vi kan få barn utan rädd för hur min reaktion skulle bli ifall något gick på tok, exempelvis om vi inte skulle bli gravid ändå trots hjälp eller om vi skulle få missfall.

Missfall är nog min största rädsla. Jag vet vilken plåga det är, att inte få bära på ett barn i magen då detta är det man önskar mest av allt. Jag har aldrig erfarit att bli gravid eller att få missfall men jag tror, att få glädjebeskedet att man är med barn och att den glädjen slits bort efter några veckor, måste vara oerhört plågsamt! Mitt hjärta går ut till alla ni par som är/ har varit i den situationen. Hur många missfall skulle man klara av känslomässigt innan man inte orkar försöka igen?

Jag är nog bara onödigt nojjig och tänker på det onödigt mycket... Jag är ju inte ens gravid ännu! Om David skulle säga någonting till mig nu, då skulle det vara att vi skulle ta det ett steg i taget och att allt skulle lösa sig. Vi håller tummarna att allt kommer att lösa sig till det bästa!

Kvävning och djurbens-akupunktur, det är vad mina drömmar består av det.

Just nu är jag på min första praktik för utbildningen som jag går på. Jag börjar 08.10 de flesta dagarna vilket betyder att jag ställer klockan på 05.00 för att hinna snooza, göra iordning mig och hinna ta tåget i tid. Jag brukar alltid lyckas kliva upp men det är inte min favoritstund på dagen att kliva upp så tidigt. Man gör vad man måste helt enkelt.

I morse hade jag för ovanlighetens skull, inte några bekymmer med att kliva upp. Varför? Jag vaknade, innan klockan ringde, av en mardröm. Drömmen började med att jag var barnvakt och vi skulle åka till en mack och tanka en bil. När jag stod där och tankade föll plötsligt barnet, som jag var barnvakt åt, ihop på marken. Pojken började bli blå i ansiktet och jag förstod att han höll på att kvävas. 

Pojken hade lekt med några badleksaker som fanns ute i en korg vid dörrarna och det visade sig senare att någon hade riggat dit plast för att kunna kidnappa barn. Tydligen var det känt i trakten att detta föregick och alla var rädda för kidnapparna. På grund av sina rädslor vågade ingen hjälpa mig att få liv i pojken. Jag blev räddare och räddare och försökte att göra allt i min makt för att rädda den stackars lilla pojken.

Efter, vad som kändes som en evighet, lyckades jag äntligen få ut plaststycket ur pojkens hals och han återfick medvetandet. Jag var fortfarande helt skärrad så vi beslöt oss för att åka hem igen.

Väl hemma så väntade ett kaos av barn och leksaker. Griniga miner som berodde på hunger och andra bråk som hade uppkommit från det låga blodsockret. Jag bad min bror Nicklas om hand kunde se till att barnen fick mat så att jag fick återhämta mig från den hemska upplevelsen jag nyss haft. Han ville inte lyssna på vad jag hade att sägs utan ignorerande mig och fortsatte med sitt.

Det enda jag kunde få tillagat i matväg var att bre några mackor. Nicklas var dock så fräck att han tog alla mackorna som jag hade gjort i ordning och då fick jag nog! Jag stormade ut ur huset och lämnade Nicklas efter mig för att ta hand om alla barnen. Jag behövde få lugn och ro.

Jag begav mig till badhuset i hopp om att lite träning skulle få mig att må bättre. Jag kom dit och anslöt mig till någon ny typ av gruppass som jag inte hade hört talas om tidigare- akupunktursim kallades det.

När passet startade var det helt olikt vad jag hade förväntat mig. Alla människor började sticka in nålar och ben från djur i ansiktet. Det kändes som att jag hade anslutit mig till en sekt med skumma ritualer. Hur skulle detta få mig lugn från dagens bravader?! 

Jag vaknade med ett ryck och var glad över att drömmen äntligen var över! Klockan var nu ca 04.45 och det var snart dags att gå upp så jag vände mig om, kramade David och gick sedan upp ur sängen.