Ibland önskar jag att jag inte skulle tycka om mat och lukter av mat. Jag har blivit väldigt medveten om mina så kallade cravings. Jag har den senaste månaden tänkt på hur mycket pengar vi måste ha sparat när jag har stått emot mina sug. Jag tror att det har och är ett nyttigt steg för mig att inse mina cravings och att erkänna att jag har svårt att stå emot dem, för att jag skall kunna förändra mitt liv.
Jag tittade på ett viktminskningsprogram idag som heter Extreme weight loss. Det handlade om en kvinna som på ett år skulle hänge sig till att fokusera på att gå ner i vikt. Hon kämade allt hon kunde men hade ändå svårt att lyckas. en av orsakerna var att hennes make inte stöttade henne. Han mumsade bla på chips medan hon bara fick sitta och titta på trots att chips var en favorit för henne. Kvinnan kämpade verkligen med detta och var ledsen för att hennes make inte brydde sig tillräckligt för att verkligen hjälpa henne. Jag tänkte "Skulle David ha brytt sig tillräckligt för att avstå godsaker som han tycker om för min skull?" Sedan slog det mig! Jag var ju faktiskt den som verkligen ville börja på en LCHF-diet medan han gjorde det främst för min skull. Han har gett upp allt sött, allt bröd (som verkligen är en favorit för honom, som han tycker är jobbigt att vara utan varje dag), all pasta, potatis, ris mm. Han har verkligen stöttat mig till 100%! Han hade kunnat valt att inte vara med på "Viktkampen", men han gjorde det. När jag tänkte detta så fick jag en tår av tacksamhet i ögat. Att han stöttar mig i allt jag tycker är viktigt, är en egenskap som jag verkligen beundrar hos honom. Det gör att vi kommer närmare varandra som make och hustru.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar