Skilsmässan

Tankar nedskrivna i Maj 2016.

Skilsmässor för mig har aldrig varit någonting jag förstått mig på. Det var allt "andra" som skiljde sig och det påverkade aldrig mitt liv. Jag kunde inte sätta in mig i hur alla mår i en skilsmässa. Det kan jag fortfarande inte, men jag kan förstå mitt perspektiv, som en vuxen dotter, i mina föräldrars skilsmässa.

Första gången jag fick lära mig att mina föräldrar hade ett skakigt äktenskap var sommaren 2014. Jag hade fått ett samtal från min bror, som aldrig annars ringer mig, att jag behövdes i Stockholm och ville veta hur fort jag kunde komma. Jag bodde i Falköping då och hade en dags ledighet i mitten av veckan, så jag satt mig på ett tåg och åkte de 4 timmarna till Stockholm.

Jag lärde mig många saker om mina föräldrar den dagen. Jag lärde mig viktiga saker angående principen att inte döma varandra. Efter ett helt liv tillsammans med min familj, som umgåtts mycket under mitt liv, fick jag lära mig många saker som påverkat mina föräldrars relation med varandra. Man känner inte varandra bara för att man bor i samma bostad. Man vet inte allt om varandra bara för att man pratar med varandra. Ibland håller vi saker för oss själva. Ibland av anledningen att skydda andra, ibland för att skydda oss själv, ibland för att vi inte vågar, ibland för att vi inte vill.

Samma dag som jag fick veta att de hade det kämpigt så berättade jag för min familj att jag var gravid. När jag återförenades med David brast mitt hjärta och jag vek mig av sorg. Jag kunde inget annat än att gråta högt av plågan att veta att mina föräldrar mådde dåligt och att risken fanns att min familj skulle splittras för evigt. David visste inget annat än att hålla om mig hårt och gråta tillsammans med mig. Två veckor följde av sjukskrivning, illamående och spyor, två sjukhusbesök pga vätskebrist och en tung sten i magen men med ett hopp.

Känslor fortsatte av förvirring, sorg, besvikelse, förlust av förtroende, skuldkänslor, rädsla, hopp...

Tiden gick, föräldrarna sa att saker hade blivit bättre och att allt var frid och fröjd. Sedan kom chocken igen. 1-2 veckor innan Freyas första födelsedag berättade de att de skulle ...skiljas. Efter flera års kamp och mer än 1,5 år av kris orkade man inte längre kämpa.

Idag är de skilda på papper men har ännu inte flyttat till skilda boenden. Idag sörjer jag att mina föräldrar plågas i sina hjärtan. Idag sörjer jag för att mina syskon har det jobbigt. Idag sörjer jag att min familj inte lever på ett sätt som gör att vi kan leva för evigt med varandra. Idag sörjer jag min mammas framtida ekonomiska situation. Idag sörjer jag att mina barn aldrig kommer att veta hur det var när mormor och morfar var gifta. Idag sörjer jag att jag inte längre har kvar enheten föräldrar utan att de nu blivit till mamma samt pappa.

Det jag känner är viktigast för mig är att fortsätta älska alla. Jag vill inte döma. Jag vet inte allt. Jag känner inte allas känslor och tankar.

Min värld har skakats om. En inre oro har väckts angående mitt eget äktenskap. En oro jag måste bearbeta för att den inte ska döda mitt eget äktenskap. Jag håller på att bli en erfarenhet rikare och förhoppningsvis tar jag med mig de redskapen som behövs för att själv inte gå samma väg till mötes.

Jag hoppas att vi, alla berörda, en dag ska ha hela, friska, lyckliga hjärtan.