När jag växte upp ansåg jag att den optimala storleken på barnaskaran, i min framtida familj, låg på 3 barn. Det berodde nog främst på att jag har två syskon, så vi var 3 barn i familjen. Jag är mellersta barnet i syskonskaran och hade alltid en lekkamrat, det spelar ingen roll om ena syskonet inte hade lust att göra det jag hade lust att leka med för då ville oftast mitt andra syskon leka med mig- någonting jag värdesatte mycket.
När jag dejtade David så ansåg han att den optimala storleken på en barnaskara var 4 barn. Kan ni gissa hur många barn det är i hans familj? Ni gissade rätt! Det är 4 barn i hans familj. 4 barn är bra för då blir inte risken lika stor att ena syskonet blir utanför då 4 är ett jämt nummer, man kan leka i par om 2 personer. Men 4?! 4 är många. 4 små individer med känslor, åsikter, munnar att mätta, läxor att få gjorda, undervisning att ta till, saker att lära... (och 4 tonåringar, tänk!) Nä, fyra känna övermäktigt.
Jag har en barndomsvän som var dotter till två föräldrar som var enda barnet i sina familjer. De ville inte låta sina barn vara ensamma då de själva fått erfara detta. De fick två barn. Sorgligt nog dog deras son plötsligt och oväntat, på skolan, av ett hjärtfel (som jag har för mig var okänt). Min vän blev därmed ensambarn i familjen. Hennes släktträffar bestod utav hela "tjocka" släkten- flickan, mamma, pappa, mormor -och morfar samt farfar. Det har nog sina fördelar att vara ensam också, men som barnkär och med vetskapen hur mycket utbyte man kan få med syskon, så var och är det någonting jag önskar Freya ska slippa. Jag önskar få se Freya interagera och leka med andra barn hela dagarna i ända.
Så, innan jag fick Freya ansåg jag att den optimala barnaskaran att ta hand om och vårda, var 3 barn. Nu, när jag har en ljuvlig liten flicka att hålla och pussa och leka med, så är jag lite kluven hur många barn jag önskar ha. Freya måste vara den snällaste lilla flickan som finns. Hon är oftast nöjd (och när hon inte är nöjd så säger hon snällt till några gånger innan skriken sätter in.), hon sover bra på natten.. hon är ett bra tillskott till familjen och familjedynamiken har blivit mer njutbar (känslan att få se sin make och sitt barn busa och skratta tillsammans är hjärtevärmande). Ska man verkligen riskera den goda stämningen och känslan vi alla tre har tillsammans genom att skaffa fler barn? Tänk om jag inte skulle kunna hantera det? Tänk om David inte skulle kunna hantera det? Tänk om inte Freya och ett syskon skulle vara vänner?
Men vad skulle ske om vi bara fick ett barn? Skulle Freya bli bortskämt? Hur skulle hon lära sig att dela med sig (och allt det där som kommer automatiskt med syskon)? Vem skulle Freya leka med- och vem skulle hennes barn kunna leka med? Skulle jag kunna låta Freya vara utan någon att dela de galna barndomsminnena med?
Livet är fullt av val och beslut att fatta. Mycket kan gå snett men mycket kan gå rätt. Om det är ett barn eller 10 barn som är avsedda till mig och David så litar jag på att Gud ska hjälpa oss att fatta de bästa besluten för vår familj. Är det någonting jag har lärt mig de senaste åren så är det att man inte kan ta för givet att man kan välja om eller när man kan få välsignelsen av barn i familjen.
Planera, fundera, värdesätta det jag har, vara realistisk men framförallt- lita på, föra en dialog med-och ha tillit till Gud (gemensamt med min make) tror jag är nyckelfaktorerna till ett lyckligt, utvecklande -och framgångsrikt liv.
Livet är spännande.
