Freyas Förlossningsberättelse

Fredagen 13 mars tvättade jag fönsterrutor hemma- timmar senare var jag i värkarbete för att förlösa vårt första barn.

Vid 20.00-tiden fredagen den 13 Mars satt jag och David och pratade. Jag nämnde för honom att jag nu kände att magen var riktigt färdigbakad- att den nu inte kunde bli större än vad den var. Det var bara en kommentar och sedan var det inget mer med det. 4 timmar senare (med 1,5 timmes sömn) så vaknar jag av att behöva gå och lätta lite på blåsan, precis som alla andra nätter, runt midnatt, de senaste månaderna. När jag bara har några steg kvar till toalettdörren så märker jag hur trycket blir mer intensivt-mycket mer intensivt! Vattnet håller på att gå! Jag rusar in i duschen med kläder och allt. David vaknar av att toadörren är öppen, att det lyser därinne och att jag nu står med duschstrålen påslagen. "Vad är det som händer" hör jag från sovrummet. Till svar berättar jag att vattnet gått. Nu var inte bara jag utan även David klarvaken. Jag kunde inte hejda mina nervösa/ spända/ exalterade känslor att lysa igenom så hela ansiktet hade uttrycket "julaftonsmorgon" som barn brukar ha.

Man hör ju alltid att det oftast är en lång process med värkar innan det blir dags för förlossning på riktigt. Vi kryper därför tillbaka ner i sängen för att fortsätta sova. Värkarna började att komma ganska snart efter det. Jag kliver upp, tar en Alvedon och kryper tillbaka ner i sängen. Men hur ska man i all sin dar kunna sova när allt är så otroligt spännande?! Det finns ju ingen chans i världen att tröttheten ska ta över den adrenalinkicken som slagit igång. Jag börjar därför att mäta värkarna i smyg medan David försöker att somna om.

Första värken= 1 minut lång
7 minuters vila
2:a värken= 90 sekunder lång
8 min vila
..,...
6 min vila
....
5 min vila
Min tanke= Man ska åka in till sjukhuset när det är mellan 3-5 minuter mellan varje värk... det är ju i stort sätt nu, ca 45 minuter efter första förlossningssymptom! Kan det stämma? Vi ringer Förlossningen och får till svar att "Nej, inte riktigt än. Kom när värkarna blir okontrollerbara." Nu är både jag och David klarvakna. Vi kliver upp och sätter oss för att se några avsnitt av TVserien Modern Family. Fråga mig inte vad som hände i de 3 avsnitten vi såg på, det har jag nämligen inget minne av.

Nä, nu gör värkarna faktiskt ont på riktigt. En dusch vill jag ta, kanske det hjälper mot smärtan? Klockan är nu ca 02.30 på morgonen. Plötsligt känner jag att värkarna gör extremt ont och jag känner ett tryck neråt. Jag får panik! "Bebben kommer, NU."

"David, ring efter taxi NU!!!" I badhuvudet är jag nervös och orolig över att vi ska behöva vänta på att taxin ska komma och att vi inte ska hinna in till sjukhuset i tid. Jag tänker på att det hade tagit 20 minuter från sammandragningar till att jag hade varit ute ur mammas mage, när jag föddes, och att det skulle kunna vara lika lättsamt för mig om jag hade otur.

"Om 5 minuter är taxin här" hör jag David säga. Jag kliver ut ur duschen och möter en make som är springer runt som en höna för att plocka ihop alla de sista sakerna som ska med till sjukhuset.

Taxin stannar framför entrén till förlossningen. Vi han hit, nu kan vi pusta ut.
Jag spyr på trottoaren.

Klockan är nu ca 4.30 på morgonen och jag är öppen 5 cm. Värkarna var mycket intensiva och kom mycket tätt vid detta laget. Jag han inte hämta andan fören nästa värk kom. Det var svårt att slappna av. Det enda som hjälpte var att försöka andas efter Davids instruktioner.´

Bebben hade lite höga hjärtljud och jag hade svårt att slappna av så jag beslöt mig för att ta smärtlindring. Lustgas hjälpte inte det minsta. Jag övergick till epidural.

Narkosläkaren kom in i rummet. Först skulle jag sitta upprätt i sängen med benen över sängkanten. Detta stimulerade värkarna ännu mer än tidigare och det gjorde extremt ont. Läkaren försökte att sticka in nålen men fick inte till det. Han försökte igen, och igen, och igen, och igen. Jag fick byta ställning till att ligga i fosterställning vilket stimulerade värkarna ännu mer än tidigare. "Ligg still". "Jag får en värk!" "Ligg still ändå". "Jag kan inte ligga stilla, det gör ont- jag håller på att spy". Jag spyr, har en värk och läkaren sticker in en nål i mig på samma gång. Urs. Detta var det värsta tillfället under hela förlossningen för mig. Efter 30 minuter av intensivt arbete för att få in nålen i mig så lyckades det äntligen.

"Jag ska bara gå på toa lite snabbt" hör jag David säga. Jag märker inte att han lämnar rummet innan jag somnar. Epidural gjorde mirakel mot smärtan. Jag sover i ca 2 timmar (och David slumrar även han till) innan vi vaknar runt 08.00-tiden. Nu är jag öppen 10 cm och vi väntar bara på att bebben ska sjunka ner längre i kanalen innan det är dags att börja krysta. Jag får värkstimulerande dropp då värkarna avtagit en del, jag får gå runt i rummet och jag spyr igen. Nu tänker och känner jag att "nu vill kroppen bajsa ut den här vattenmelonen".

Klockan 10.15 börjar krystandet igång. Jag krystar så jag blir blå i ansiktet och David får påminna mig om att andas för att han tror att jag ska svimma utav syrebrist annars. "Bebisen är rödhårig precis som pappa" hör vi barnmorskan säga. Jag och David tittar på varandra och ler. Rätt som det är, mycket fortare än vad jag väntat mig, säger barnmorskan att jag ska sluta krysta och bara pusta. "Va, är huvudet redan på väg att ploppa ut?!" tänker jag.

Rätt som det är (klockan 10.44) så känns det som att fisk simmar ur min kropp och vips så är vår bebis ute! "Va stor bebisen är" är min första tanke. Jag slänger ett öga på David och han har tårar i ögonen av stolthet, vördnad och förundran.  Jag är lycklig. Jag är mycket nöjd över personalens insats och Davids stöd.

"Livet just nu är perfekt. Vi har en liten bebis med 10 långa fingrar (med naglar som är längre än sin mammas), 10 söta tår, rött långt hår... och just det det är..(tittar efter).. en flicka!" tänker och säger jag. 4310 g. tung och 53 cm lång föds vår lilla skatt, på Pi-dagen, den 14 mars 2015.

Vi njuter av vår lilla Freya!